Det var det, det. Julafton menar jag. Man skulle naturligtvis kunna uttrycka saken på andra sätt som tex underbart är kort, jättegott, italiensk tomtefest, men jag nöjer mig med att säga Tack till min svägerska och bror i Helsingborg. Ett mycket gott arbete och härlig gemenskap.

Det är kul med julafton för denna dag brukar man alltid sända den så populära och lärorika berättelsen om Karl Bertil Johnsson och dennes fascination för Robin Hood. Jag har alltid gillat denna berättelse och kanske därför alltid grämt mig att vi missat den. Inledningsvis var det julklappsutdelningen som kom i vägen med sedan var det istället lutfisken eller möjligtvis julgröten som var ett moment i vägen.

Så, med viss förtjusning, kunde jag i år konstatera att det skulle bli tid och jag skulle hinna se och njuta av Tage Danielssons underbara saga. Ja, så var tanken och den är god. Som ni kanske anar så dök tyvärr en annan person upp alldeles efter det att man i filmen få höra och se hur Karl Bertil beundran för Robin Hood kunde gestalta sig. Vem som dök upp?
Jag det var inte lille John men väl John Blund. Så efter år av väntan när det unika tillfället äntligen dök upp så dök jag istället in i sömnens land. Är jag bitter? Nej, jag är bara en småbarnspappa.

Och övrigt då? Fick jag njuta? Lugn och ro? Släkt?
Ja, det var "kempegrejt" att träffa alla mina underbara svägerskor, mina goda bröder och mina kära föräldrar.

God Fortsättning!

Lilljulafton

Så, då är lugnet hos oss. Klockan 23.30 är skinkan griljerad, presenterna inslagna och packningen och strykningen inför morgondagens resa till Helsingborg avklarad. Ur högtalarna strömmar Carolas julskiva och framför mig på bordet finns ett glas engelsk Ale och en tom assiett som skvallarar om att provsmakningen av skinkan redan är avklarad. Mums.

Tidigare under kvällen har vi varit hos mina föräldrar för att tillsammans med mina övriga syskon och syskonbarn traditionsenligt äta varm skinka med röd- och brunkål och potatis. Mycket gott. Mycket barn var det också idag, ja man kan utan att ljuga säga ett det var ett nytt rekord. Barnbarnskaran växer för varje år för mina föräldrar och detta år - har skaran utökats med 2 barn. Så, om man vill se allt på ett positivt sätt kan man säga att det var high life tidigare i kväll där ett gäng på fyra fyråringar gjorde sitt bästa för att - likt Christer Fuglesang och hans rymdbesättning - spränga ljudvallen...

I morgon forsätter vi att träffas men denna gången tre barn färre och i en annan stad.

Det ska dock bli roligt och förhoppningsvis avkopplande och mysigt rogivande...
Det får dock framtiden utvisa. Vi hörs igen. Till dess - God jul!

Spontanitet

Visst är det underbart med spontana människor, såväl vuxna som barn?
Min lillebror är spontan, mina barn är spontana.
I den inlänkade videosnutten nedan visualiseras detta rätt tydligt tycker jag.
Eller vad tycker ni?

Jobbet

Att jobba kan ibland upplevas som ledighet. Speciellt om man varit hemma ensam med barnen en längre tid. Pust. Äntligen lugn och ro. Tystnad. Men, det beror förstås vad man sysslar med.

I mitt tidigare liv - dvs innan 1997 - arbetade jag som mellanstadielärare. Då - efter en arbetsdag - kände man inte sig utvilad precis. Jobbet gick i ett. Raster var vaktperioder, luncher var arbetsluncher där man förutom skulle få i sig maten dessutom skulle ombesörja att alla andra också fick i sig maten, dessutom under tystnad. Puh. Sist men inte minst hade man alla lektioner där man skulle se till att alla fick individuellt utvecklade uppgifter, att läroplanen följdes, att alla hängde med under genomgånger och att ljudnivån var på en rimlig nivå.

Inte alltid lätt men jag måste tillstå att jag under mina tre sista år som lärare hade en fantastisk klass. Men, trött var man när man kom hem - trots att man "arbetade så få timmar".

Men, min blogg denna gång skulle inte handla om detta - men så är det ibland. Man ämnar skriva om något men hamnar någon annanstans.

Over and out.

Musik

Så var det återigen tisdag kväll och åtminstone lilleman är i sängen sovandes, eller åtminstone på väg in i sömnens rike i högsta fart.

Så, var då hänt från det att jag väckte dem i morse till dess att John Blund nu kommit och hälsat på? En massa saker naturligtvis och där vi faktiskt större delen av dagen varit i från varandra - och om detta kan man orera en hel del men vi lämnar det därhän för denna gång.

Nej, vad som slagit mig är att vi faktiskt - till viss del i alla fall - gillar samma musik. I bilen just nu lyssnas det flitigt på My Chemical Romance efter det att vi sett dem på tracklistan i TV för en vecka sedan. The Black Parade uppskattades mycket och, ja, den är inte så dum. (För dem som vill finns den att lyssna på här nedan - direkt från YouTube.com.)

Men visst är det skillnad - jag minns tex inte att min pappa gillade Sweet eller Osmonds(förståeligt...) tillsammans med oss pojkar när vi var små. Abba på tyska däremot funkade för honom...och vi, vi hängde på naturligtvis. Det var ju pop i alla fall. Men för det mesta annars var det i bästa fall tysk schlagermusik som tangerade vad vi lyssnade på.

Kanske kommer generationerna närmare varandra vad gäller viss musik i alla fall...

Semester?

Idag har jag tagit ut semester. Det var skönt. Inte.
Jo, det var absolut skönt men någon lugn dag blev det inte. Lade mig inte förrän tidigt, väldigt tidigt, i morse vid 00.30 - 01.00. Lite vin hade jag i kroppen då och lite vin hade jag visst i kroppen kl 0730 också. Det kändes så iaf. Sedan har det gått i ett; Lämna barnet i skolan, fixa frukost till gäster, ta bort frukost, starta dagens första tvättmaskin, plocka undan sängar, bäddsoffor och sängkläder, duscha, stoppa in maskin nr 2, hänga maskin nr 1, förbereda lunch, laga lunch, hämta barn plus kompis, lämna vänner vid tågstationen, lämna lånebilen, hjälpa skrikande son att städa rum....och nu, dags att förbereda middagen.

Förlåt, sa någon semester?